ZINKEN MUSIK

KATALIN :UPPSALA  LIVE 5.10.2017.

PARADISE LOST: UK

 Halifax-bandet är pionjärer inom death-doom-goth metal genren och har varit aktiva sedan slutet av 80-talet. Genom åren har Paradise Lost också inspirerat och influerat många andra band i genren med sin unik mix av death och doom metal med inslag av keyboardslingor. Genom åren har sångaren (Nick Holmes) och gitarristen ( Greg Macintosh) skrivit nästan alla bandets låtar, och att bandet varit konskventa och hållit ihop har varit en del av nästan 30 års framgångar-med ros från kritiker, utsålda turneer och banbrytande album. De övriga medlemmarna är ( Steve Edmonton/bas  Aeeron Eedy/rythm gitarr + nye trummisen Waltteri) De har tidigare haft några trummisar ytterliggare i (Matthew, Lee, Jeff och Adrian Erlandsson) den sistnämde nu i ett nytt band (Lurking Fear ).....

LIVE REC:

Support banden rockar på med först ut (Sinistro) Ambient doom rock från Portugal, sedan följer Amerikanska (Pallbearer) doom metal band från Little Rock och båda banden presterar mycket bra shower som uppvärmning till huvudakten (Paradise Lost) deras set lista spänner över hela karriären och det är generöst med gamla klassiker, även om en hel del är från senaste alstret (Medusa) ..P.L. är hungriga och vill spela låtar som känns rätt för dem just nu, lite av återkomsten till (Death Metal) för såväl (Holmes) " Bloodbath" som (Gregs) "Vallenfyre"  , Gregs gitarrslingor som en slingrande orm väver han dem in och ut mot bandets bakgrund, och det är en fröjd att se med vilka enkla medel han frammandar melodier som biter sig fast i dessa fina gitarrvirtuoser. De startar upp med nya " Fearless sky och sedan två äldre " Remembrance och den fina " One Second" från 1997 som speglar den sekund och tanke vid en förlossning, enligt Nick och sedan nya " From The Gallows" och äldre "Gothic" och man kan gott säga att det mesta hitintills handlar om (Doom) ballder, och inget growl så här långt men det kommer säkert. längre fram.  Några låtar i följd  är " Medusa, Tragic Idol,An Eternity Of Lies" den sistnämda får sin growl, och så den starka " Shadowkings" en låt med mycket pondus kommer från tiden 1995 med "ICON" den sitter perfekt även om ljudet svajar lite i den annars fina lokalen, som har rätt bra volym och höjd. Nu höjdaren " Faith Divides Us-Death Unites Us" en av bandets stora melodier och så " Blood And Chaos" från nya albumet som står sig som en av de stora i nya tiden, sedan "As I Die" en låt som alltid ropas fram i alla konserter sedan tidigt 90-tal och den har ju sin kult stämpel av alla kategorier och mycket välspelad, och så den långsamma doom "Beneath Broken Earth" som Nick säger har med vädret att göra, och så lite äldre "True Belief " som följes upp med " No Hope In Sight" också ett starkt nummer från 2014-2015s tid era och nu kommer min favorit från senaste albumet " Longest Winter " enligt min mening deras bästa låt på länge, där (Gregs) gitarr får upplopp för ett brett register uppbackat av rythm gitarr av (Aaron) och starka basgångar av (Steve) och taktfasta cymbaler och trummor av (Waltteri) en låt som verkligen präglar vintern + kråkor som ropar, och nu den äldre "Say Just Words" från det sena 90, men står sig bra och även den spelas på deras många konserter, och så avslutar "Embers Fire" det hela, som en mycket bra spelning där det mesta satt rätt, och ett tack till (KATALIN) och det fina arrangemanget och deras fina musik ställe, kan nog bli fler besök.

RED

 

AKKURAT: LIVE 27.8.2017.

RINGO FRANCO: STHLM

Söndag kväll och återseende av (Ringo Franco) som tidigare stått på  denna scen ett otal gånger, och de fyra medlemmarna är ju nu ett mycket samspelt band.

De öser på med sin frenesi av Reggae/Soul/ Raggamuffin och bandet verkar ha roligt på denna spelning, då de även medverkar i andra band och soloprojekt, de startar upp med låtar som välkända "Baby Come Back, Land Of Thousand Dances(W.Picket och de förträffliga (Ska och Mods låtarna) "Too Much Pressure(Selecter) Cardiac Arrest(Jam) och med en ballad, som hade ett mellanspel av ursinnigt punk tempo  fick ej med titeln tyvärr och så var 1:a halvlek över och bandet fick en välbehövlig paus.. part 2  av spelningen drar igång med " Where Did You Go, Media Stampede + Scam deras först producerade låtar och fortsätter med cover på (Kinks) " Dead End Street" sitter bra även om jag personligen gillar "You Really Got Me , Waterloo Sunset" men bra utförd annars  sedan fick vi " Got My Mojo Back " en tät fin låt med lite gitarr solon. Ja tät var ordet för denna svettiga spelning av heltända musiker, där jag också tror publiken var nöjda och leende kunde gå hem, lite om bandmedlemmarna ( Hubbe 8 Ball/drm verkar ju också med banden (Voodoo Mansion,och Dubplate Connection) + många events och dj jobb (Conny Bloom spelar med " Electric Boys" och solo spelningar) (Surjo Benigh/bas med The Boppers + många fler)  (Papa Dee/sång/Toast behöver ej förklara har många järn i elden sedan tidigare)  Lycka till Guys

RED

 

GRÖNA LUND: LIVE  18.8.2017.

RIVAL SONS : US 

 JAY BUCHANAN/ VCL SCOTT HOLIDAY/GTR  MICHAEL MILEY/DRM

 DAVE BESTE/BAS  Den sistnämde ersatte tidigare basisten ROBIN EVERHART.......Så nu är Long Beach kvartetten intakt och ska leverera en stark och frätande blues show.......

Det verkar som det mesta av ( Rival Sons ) spelning klickar perfekt på Grönans scen. (Jay Buchanan) levererar med sin starka sång bättre än på länge live,och (Scott Holiday) svänger  till det på sitt COOLA  sätt, så de averkar stora nummer som  "Pressure Time" Electric Man och Open Eyes i flygande fläng och fortsätter utan uppehåll med  balladen " Where Ive Been och kanske kvällens tätaste låt " Face off"  och spelningen är väldigt tät med ballader varvat med uptempo frenesi med soul/ballader och tjutande Zeppelin gitarr.  Ett band att njuta och ryckas med i de förträffliga humör svängarna, där också rytmen inte att glömma där herrarna ( Michael Miley/drm) också fick göra ett trummsolo inte så vanligt  idag, och på bas finns ( Dave Beste/bas)  med kraftiga och rytmiska bas gångar uppbackad på keyboard av (Todd Ögren Brooks/key) som medverkar som turne medlem.   Man kan  gott säga att Rival Sons är ett av nutidens stora band inom blues/hardrock grenen med sina 5 album, och de har jämförts med "Led Zeppelin" där självast (Jimmy Page) har nämt dem som sitt favorit band .Zeppelin influenserna  märks mest på deras 2 första skivor men på " Great  Western Valkyrie" är det mer stänk av (Free , Doors och Animals) Men framför allt (Rival Sons) är också bäst med sitt eget sound, det visade de ikväll med stort bravur...

 RED

 

DEBASER STRAND: LIVE 22.3.2017.

NEW MODEL ARMY: UK 

Intresset för,det i år 37-årsjubilerande, postpunk/folkrock bandet New Model Army tycks ha vuxit. Och inte för att det någonsin skulle ha funnits anledning att räkna ut dem, men bandet från Bradford har nått en ny höjdpunkt i karriären på senare år med de mycket starka albumen BETWEEN DOG AND WOLF (2013) och WINTER(2016) deras låtar från 80:talet har fått ny relevans som följd av de senaste årens politiska händelser. "51 st State" är ett av de nummer so kommitm frambringar mest allsång och röj bland den entusiastiska publiken, låten kom ut 1986..... Bland de senare låtarna hör lätt orientaliskt flirtande "Between Dog And Wolf, vackra "Die Trying" och storslagna "Part The Waters" bland höjdpunkterna . Även den förkrossade hårda "Angry Planet" där de låter precis lika arga och energidka som när de släppte "Vengeance# för 34 år sedan. Fokus ligger annars mest på nytt material under denna konsert,men det finns också en handfull låtar som du nästan är garanterad att höra som "Vagabonds"No Pain"Wonderful Way To Go och Purity"  NMA har ju följare av fans som troget under åren kommit till deras spelningar, ja lite av ett kultband är de där de dragit fram genom eran 1980-2017 och gruppen är idag : ( Justin Sullivan/vcl,gtr  Dean White/key  Marshal Gil/gtr  Michael Dean/drm Ceri Monger/bas +Shir-Ran Yinom/violin ) Det var 2008 jag såg dem senast och det var på samma spelställe som då hette (STRAND) innan Debaser flyttade från slussen och tog över Hornstull, ja några år emellen men de har bara blivit bättre.

RED

 

DEBASER MEDIS: LIVE 26.11.2016.

KILLING JOKE: UK

London bandet har kvar sin original sättning av dess 4 medlemmar  i ( Jaz Coleman/vcl,key-Kevin "Geordie"Walker/gtr-Martin"Youth"Glover/bas-Paul Ferguson/drm- + den nye från 2005 (Reza Uhdin/key) saknas från original uppsättningen 1978 gör (Paul Raven/bas) som avled 2007.   Gruppen gör nu sin 2016 extended tour med sitt sextonde album"Pylon" i bagaget. På en förstärkare står tvål levande ljus och pyrande rökelse, som för att betona gruppens mer ockulta sida. Såväl musiken som medlemmarna har ju skiftat sedan starten. De undergångsfixerade britterna har alltid varit spretiga nog för att höra hemma överallt och ingenstans med riff och elektroniska tongångar som influerat alltifrån (Nirvana till Nine Inch Nails och Metallica. Äldre material varvas med låtar från förra årets album "Pylon" som visar att Killing Joke långt ifån är något nostalgiskt band. Låtar som "New Cold War, Turn To Red,och European Superstate" talar sitt tydliga språk och gör gruppen mer relevanta än någonsin.  Soundet  har en närmast hårdrockstungt slamrande post-punk som varvas med domedagens dansmusik och dödsmässor.   Betoningen ligger på (Geordies så gnisslande gitarrspel med (Jaz) gothrockuppenbarelse när han stuffar runt som ett stlt stirrande franknstein liknande monster i deras klassiker som " Wardance, och Eighties)  annars fina nummer kom fram som de sköna "Love Like Blood, The Wait och Requiem" kanske de har rätt att domedagen kommer närmare?

RED

 

GRÖNA LUND: LIVE 1.8.2016.                                                                      

WHITESNAKE: UK  MIDDLESBROUGH

Nu är det åter dags för dessa hardrockers att inta gröna lund scenen och det var senast 2013  de sågs här, och de kan fira sitt nära 40 års jubeleum.

Denna sättning av Whitesnake är en mycket väloljad maskin-en heavy metal forcering i sin rätta natur.  Varje medlem har sin tur i rampljuset, likaväl som (Mr Coverdale) en och en ledes medlemmarna in i kraftfulla solon. (Reb Beach och Joel Hoekstra) hanterar sina gitarr arbeten, på bas var (Michael Devin) enorm med sina åskliknande solon, och (Michele Luppi) hanterade sitt keyboard mycket bra och även sina vokala partier, och rundade av denna "Powerhouse" gjorde veteranen (Tommy Aldridge) som utöver Whitesnake haft många jobb med "Ozzy Ousbourne) och många andra brittiska grupper som trummis och här nära 30 år senare fortfarande ett namn att räkna med och så till (David Coverdale) som har en fantastisk röst fortfarande med stor styrka, trots att han hotar med pension nästa år, och det återstår dock att se.  Bandet startade upp ett intro med Who klassiker "My Generation" som sedan följdes av "Bad Boys" och sedan kom hitsen på löpande band " Love Aint No Stranger" Slide It In"The Deepest The Love"Fool For Your Loving" Heart In The City" Judgement Day" Is This Love" Slow N Easy" Give Me All Your Love" Here I Go Again" den sistnämde första singel hiten och som x-tra nummer kom den underbara " Still Of The Night"  allt igenom en bra spelning som gladde den talrika publiken, jag har aldrig sett så många på Gröna Lund i modern tid man får gå tillbaka till 70:talets (Hendrix och Marley) kan dock inte beråkna hur många det var ikväll men det kommer väl i tidningarna imorgon. En bra spelning vill dock påpeka att solopartierna var något långa, då särskilt gitarr solona, men annars var allt perfekt och jag tyckte mycket om (Keyboard slingorna tillsammans med båda gitarrerna som på rhythm gitarr hade lite sound av Sabbath/Tony och det lät väldigt bra tillsammans med Davids starka stämma accompanjerad av kraftfulla trumm solon och bas)

RED   

 

 

GRÖNA LUND: LIVE 6.5.2016.

WOLFMOTHER: AUS SYDNEY

Idag en trio: ( Andrew Stockdale/sång,gtr   Ian Peres/Key,Bas   Alex Carapetis/trummor

Drygt ett decennium efter debuten är det fortfarande i grunden samma recept som får Australiens (Wolfmother) att skjuta ut en överlastad genre som gitarrdriven hardrock i 70:tals kostymen. De svängiga riffen, men med CDn "Victorious" letar de också ny mark.

LIVE: Wolfmother tog ikväll Gröna Lund scenen i besittning med albumet "Victorious" i bagaget, och bandet intog direkt en positiv sida i sin elektricitet, med fasta trummset, och kraftfullt på keyboards/bas och med lika stort var gitarr och det vokala utförandet, där (Andrew) bytte gitarr mellan varje låt och det gav högt flygande spel och vokala stämmor. Wolfmother är den perfekta blandningen av ( Led Zeppelin) lyrik och sångtexter i modern metal musik.  De startade upp med"Victorious, New Moon Rising, Gypsy Caravan och Woman" låtar med pondus och kända riff som tände publiken och sedan mest med  albumets titelspår " Victorious" och de lite snabbare nummren " The Simple Live,Apple Tree,Happy Face"  och spelningen hade inte många döda punkter utan ångade på med varierande uptempos och svängiga gångar, där de jobbade hårt särskilt (Ian) som trakterade både bas och keyboard i utmärkta kombinationer som gjorde att trion lät mycket mer. Frontmannen (Andrews) gitarr och vokal är intensivt mest hela tiden och accompanierad av trummor och bas så sitter spelningen helt rätt och de avslutar med deras mest spelade hit världen över " Joker And The Thief" den går ibland som extra nummer, men ej denna gång utan det blev avslutning på den (Powerfulla) konserten, som bland annat också hade låtarna "Eye Of The Beholder, The Love That You Give,Pretty Peggy, Baroness,City Lights, och White Unicorn" alltså en fullmatad  1 och en halv timmes konsert.

RED

 

AKKURAT: LIVE 17.1.2016.

På scen RINGO FRANCO för första gången på denna spelscen, de hade också två ytterliggare gigs denna helg. nämligen i Västerås fredag och Umeå på lördagen, så efter dessa långresor kom de till Stockholm och gjorde en kraftfull och svettig spelning, dät bandet enligt min mening gjorde en av sina bästa live spelningar. En av de första låtarna var deras "Baby Come Back" som sedan följdes upp med "Land Of The Thousand Dances" (W.Pickett) och sedan egna "Where Did You Go" Media Stampede" och så deklarerades bandets enda ballad, som jag tror hette"Emery Lane" rätta mig om jag hört fel, men den var verkligen bra med fina gitarrgångar och svängit basspel. Det fortsatte med "Sugar Man"(Rodriguez) mycket bra utfört tolkning på sång av (Papa Dee)  och för att avsluta första halvlek kom så "Too Much Pressure"(Selecter)  och " Cardiac Arrest" (Madness) + ett par låtar till och sedan paus.

Sedan mera ös med egna "Scam" och så KINKS " Dead End Street" för att fortsätta med LED ZEPPELINS " Whole Lotta Love" som hade gjorts lite annorlunda med fina mittpartier av solon.  "Got My Mojo Back" en soul låt (Ringo Franco). De har ett par till som ej spelades vid detta tillfälle, och nya låtar är planerade under  2016.   Bandet är en blandning av medlemmar som visar framfötterna i vad de är bäst på. (PAPA DEES) toast och kaxiga sång.  (CONNYS) fantastiska funkrockriff och solon.   (SURJOS) stabila och svängiga basspel. och allt drivs framåt av (HUBBES) energiska trumkomp.

Publiken i den fullsatta lokalen var mycket exhalterad och imponerades av bandets tempo växlingar och jag hörde många röster av  beundran av de olika stilarna av (Punk,ska, soul, reggae) som utfördes i en mycket medryckande anda.  Fick ej med vad det sista extranumret hette, men den hade ett ursinnigt tempo som bara höjdes hela tiden, ja 10 minuter var den. Kunde vara (Ten Years After) anda från Woodstock  1969.  Lycka till i fortsättningen jag tror på er.

EXTRA:  CONNY BLOM (LIVE) MUSIKPLATS STOCKHOLM RADIOHUSET GÄRDET  FREDAG: 26.2.2016.  12:00

RED

 

DEBASER STRAND: LIVE  15.10.2015.

PARADISE LOST: UK

Legendariska och stilbildande (Paradise Lost) gjorde åter igen en bejublad konsert, och åter såg vi ersättaren för " Adrian Erlandsson"  den blott tjugoårige " Waltteri Väyrynen" på trummor då (Adrian) spelade med sitt andra band "Vallenfyre" och finnen gjorde inga misstag utan  visade också upp ett stenansikte. Sex nummer från senaste albumet " The Plague Within"  presenterades med öppning av " No Hope in sight" och det nya albumet live blev en upplevelse, med tunga avgrundsdöds med gotiska melodier. " Terminal" var snabb och rå. Skönt att se (Nick Holmes) ta i med sin mörka röst. Kanske han har fått mersmak från sin medverkan i Svenska döds-metall-bandet " Bloodbath?"   och vad kan man säga men kontraster är något som " Paradise Lost" är bra på att skapa. Alla låtarna är kontraster till varandra och konserten håller ett konstigt tempo. Deras snabbaste låt någonsin " Flesh  from  Bone" växlade snabbt över till deras långsammaste doom-alster " Beneath Broken Earth" . Taktbyten och helomkastat sound. det är något de är mycket bra på.

Paradise Lost  är en musikalisk upplevelse med en dyster resa inom tid och rum, Fokus ligger helt klart på musiken och inte framträdandet. Rörelsemönstret för (Nick Holmes) var att gå framåt eller bakåt. Gitarristen (Aaron Aedy) fick dock publikens ögon på sig när han fick feeling och sänkte gitarren till marknivå och spelade i fosterställning.Men han brukar å andra sidan vara den livligaste i bandet. Som helhet en Paradise Lost konsert  och(Fan) som jag kan lägga till en i högen godkända och med det senaste albumet något mer spännande spelningar då de återvänt lite till 90:tals rötterna  där även lite äldre låtar som " Gothic, Erased,Requim och As I Die" tagit plats, och de avslutade med extra nummer" Return To The Sun, Faith Divide Us,An Eternity of Lies,Say Just Words och mitt favorit nummer " Dont Belong" lyste med sin frånvaro, kanske någon annan gång, och om " Flesh From Bone" är snabb så finns det en snabbare låt från 2005 " Once Solem"  och som helhet kan sägas att dessa 80: minuter var värt sina pengar att se dessa herrars vitalitet inom (Doom-Goth rocken) .

Som förband ställde sig det Engelska 70-tals doom-bandet "Lucifer" och de överraskade också positivt då deras nostalgiska sound och energiska framträdande fick upp publikens intresse. Sångerskan " Johanna Sadonis" imponerande stort trots några sprickor i rösten under de högre partierna. LUCIFER var tungt och inspirerande.

RED     

 

 

 

DEBASER STRAND: LIVE  8.11.2014

SAINT VITUS: US

Doom metal-pioniärerna SAINT VITUS har hela 35 år på nacken och i takt med att håret på ( Scott " Wino" Weinrich & Co:s huvuden har fått en silvergrå ton har även deras status vuxit, med all rätt. Luften är så tjock att man nästintill kan sväva fritt på ljudvågorna, men man står kvar och förhäxas av bland annat " The Troll" och " Let Them Fall" Wino är på ganska gott humör och både skämtar och tjafsar i det smått magiska i denna Doom konsert.  Förbandet ( Orange Goblin) tar nästan mera andan av konserten med sitt topp humör och kör igenom låtar från nästintill hela deras register som " Sauruman Wish" Blue Snow" och purfärska " Sabbath  Hex"  Men ljudmässigt är det inte helt lätt att höra (Ben Wards) whiskyröst bland alla ultratunga toner, och även gitarr sound är beroende vad man står i lokalen. Luften är annars mycket tjock och man kan sväva på ljudvågorna, och det känns ju fint i en annars perfect blandning av ( Doom och Stoner rock )  en fullt godtjänt konsert av två band som helhjärtat ger sin själ i det lite mystiska.  Gott och väl 4 poäng .

RED     

 

DEBASER STRAND: LIVE 19.10.2014.

MICHAEL MONROE: FI/US

MICHAEL MONROE/VCL,SAX (EX HANOI ROCKS)  SAMI YAFFA/BAS (EX HANOI ROCKS )   KARL ROCKFIST/DRM (EX CHELSEA SMILES,DIZZY)  STEVE CONTE/GTR ( EX NEW YORK DOLLS)   DREGEN/GTR ( EX HELLACOPTERS, BACKYARD BABIES)

En energifylld spelning som spänner över hela artistens karriär.  Att Michael kan stoltsera med en tung karisma är ingenting man kan ta ifrån honom, då han ger järnet med en röst som tagit stryk av allehanda minibarer och cigaretter under årens gång. det svajar lite musikmässigt mellan varven, men Monroes Charm och adrenalin slätar över dessa småskavanker. Själva konserten känns som ett bra recept för en riktig jäkla bra Rock N Roll.

Vi fick några bra exempel på Mr Monroes låt val som " 78" som inledde giget och fortsatte med starka nummer som " Ballad Of The Lower East Side" Eighteen Angels" för att i slutklämmen drämma till med " Dead Jail Or Rock n Roll" och den senare delen av spelningen höll en hög klass och gladde nog de flesta besökarna.

Tidigare hade vi avnjutit " Thundermother" 5 tjejer med stark hardrock pondus som rockade på i svettig still med sin Irländska sångerska.   Kvällen begynte med stockholms bandet " Ringo Franco" som gladde med sin svängiga Reggae/soul/punk med (Papa Dee) på vokalen och mäster basist (Benji) som senast spelat med  (Ulf Lundels band) och på gitarr (Conny Bloom) från "Electric Boys" och till sist men inte minst Trummis (Hubbe)  med förflutet i "Dubplate Connection" bandet har också gjort en spelning med succe i London tidigare i Höst.

En trevlig blandad kväll med lite olika musiksvängar.

RED 

 

AKKURAT: LIVE 3.11.2013.

ROYAL SOUTHERN BROTHERHOOD: US NEW ORLEANS

Genuin rockmusik som innehåller det bästa från den amerikanska sydstatstraditionen-så beskrevs Royal Southern Brotherhoods bluesmusik. Debutalbumet det självbetitlade släpptes i USA maj 2013  och utmärkte sig omedelbart med en 1:a  på Itunes Blues hitlista och en femteplats  på Billboards Blues hitlista. 

Bandets medlemmar har en historia med tyngd. Cyril Neville, som sjunger och spelar slagverk, var en av frontfigurerna i den legendariska gruppen (Neville Brothers) . Sångaren och gitarristen Devon Allman är son till lika  legendariske Greg Allman.  Mike Zito gitarrist och sångare, har sin bas i New Orleans och representerar den nya generationen av amerikanska bluesmusiker.  Bandet kompletteras av basisten Charlie Wooten från Atlanta och Younrico Scott/drm som har ett förflutet i en lång räcka sydstatsband, bland annat i Allman Brothers band.

Spelningen på Akkurat blev också en överraskning med utmärkt  arrangemang  och tät och mustig sudstatsblues med långa nummer som " Fire On Mountains" kunde varit Allman Brothers band som också var känt för sina långa låtar, från den första låtens trevande cirklar till ett uptempo, då särskilt i den andra halvleken så att säga med (Twang gitarr. taktfast bas och Trumma) kompletterade med starka soul vokaler från Cyril och Devon gjorde detta tlll en trevlig afton  med denna Blues super grupp.

RED   

 

AKKURAT: LIVE  5.5.2013.

DAN BAIRDS HOMEMADE SIN: US NASHVILLE

Dan Baird/vcl,gtr ( Ex Georgia Satellites 1980-1990)  Homemade Sin har också tre medlemmar från samma band ( Keith Christopher/bas, Mauro Magellan/drm,  och Warner E Hodges/led gtr ).  Dan har ofta nämts som en pionjär inom (Cowpunk, och Alt Country/Blues rock) han andas samma luft som (Dylan,Springsteen,Neil Young och Tom Petty) och övriga som gjort sig en karriär på att låna ur och förädla den stora Amerikanska sångboken, det är musik där rötterna praktiskt taget kravlar upp ur scengolvet och sen omfamnar och bindes samman av (Bairds) låtskrivarbegåvning.

Kvällen inleds med ett nummer av (Dylan/Manfred Mann) " Mighty Quinn" och fortsätter med klassiska (Satellites) nummer som " Keep Your Hands To Yourself" och " Railroad Steel" sedan följer "Lazy Monday, Cryin To Me, I Know Whats It Like)  och man kan också ana att med (Hodges) i bandet så drar de mot en sydstatsrock ala ( Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchett)  Trummisen (Mauro) jobbar frenetiskt bakom trummsetet med trummpinnar som tentaktler, det var ett svettigt pass hårt kompad av (Keith) som med sin tunga bas rythm förstärkte det tunga i bandet.  Konserten varade i drygt två timmar så det blev mycket varierande låtar från deras katalog, som avlsutades med extra låten av (Dylan) " Like A Rolling Stone" med extra sångrefräng av några fantaster i publiken en trevlig  tillställning blev det.

RED 

 

STRAND: LIVE  2.9.2012.

THE FALL: UK  MANCHESTER: POST-PUNK/ALT ROCK/ AVANT-GARDE

Mark E Smith/vcl,key   Elena Poulou/key   Dave Spurr/bas   Pete Greenway/gtr  Keiron Melling/drm

Bildades i Manchester 1976 och har haft många skiftande besättning och medlemmar.  När The Fall äntligen kommer till Stockholm är det utan (Elena) och hennes keyboard, och med tanke på hur stor plats den har tagit på de senaste årens skivor blir det en riktigt spännande och vass konsert. Bandet är ruskigt tajt, och det kanske inte är så konstigt då det är en av de mest långlivade uppsättningarna i The Falls historia. Basen och trummorna är riktigt höga och dundrar på med ruskigt driv medan (Peter Greenways) gitarr fyller ut ljudbilden på ett sätt så att man inte saknar keyboarden. Som vanligt bjuds det också mest på nytt material, i stort sett bara från de tre senaste skivorna. Bandet öppnar med en helt ny låt " Defurbished" som låter riktigt lovande och ger oss riktigt vassa versioner av  " Nate Will Not Return och "Chino" innan bandet släpper loss i en lång version av " Systematic Abuse" där (Mark) tar sin jacka och lämnar scenen.  Mot slutet jublas det lite extra inför några låtar från The Falls tidigaste skivor, men egentligen är det rätt oväsentligt vilka låtar som dras, leveransen är ungefär densamma hur musiken än råkar skifta.  Vilket gör att den lynnige Mark E Smith känns paradoxalt pålitlig - en oföränderlig konstant oavsett hur många gånger han byter ut sitt band.

Men (Mark E Smith) är nu ett av rock musiken stora original och konserten blir inte mindre minnesvärd av ett infall som detta. Utan (Elena) 3 sammanbitna karlar som förmår mangla monotonrock i de flesta av postpunkens nyanser, hårt och stabilt .

Några tidigare medlemmar:  ( Una Baineskey-Blue Orchids)   ( Martin Bramah/gtr -Blue Orchids)   ( Karl Burns/drm - Public Image Ltd)   ( Tony Friel/bas-The Passage)   (Stephen Hanley/bas-The Reclaimers)   (Paul Hanley/drm.key-The Lovers)  (Mike Leigh/drm-Pearl Divers)   ( Marc Riley/bas-The Creepers)   (Simon Rogers/bas-The Lightning Seeds)  (Craig Scanlon/gtr-The Sirens)  (Brix Smith/gtr-The Adult Net)   (Simon Wolstencroft/drm-The Colourfield ) . 

RED

 

PIP/FESTIVAL KARLSTAD: 4.7- - 7.7.-2012

FREDDIE WADLING: GÖTEBORG   PUNK/BLUES/FOLK/INDUSTRI     7.7.2012.

Freddie Wadling/vcl,slgv,harmonica ( Ex Leather Nun,Liket Lever,Cortex,Blue For Two, Fläskkvartetten)    Per " Ruskträsk" Johansson/sax   Sebastian Öberg/fiol.viola   Christian Olsson/drm,gtr     Scenshowen Freddie sitter på en stol,bläddrar i texthäftet, dricker lite ur en burk, fängslande alltihopa.    Han sitter där drar vitsar mellan låtarna, bland annat Göteborgs vitsar om " License To Sill " Bonde Söker Fru" och Freddie berättar att han helst vill lyssna på ( Kraftwerk) nu. Det ska jag göra snart i Göteborg säger han.

Låtvalet han kör med början David Bowies " Lets Dance" blir mycket varierande från hans karriär med " Strawberry Fields Forever" och Radioheads " Creep" följt av Robert Johnsons " Me And The Devil Blues" kompat av freddie själv som byggt en trumma av en tamburin på en resväska.  Rock n Roll som sagt.    Freddie Wadling behöver inga stora gester för att beröra, och gripa tag i alla som har vett nog att lyssna, då han fortsätter med några (Bond) covers from "Licence To Kill" för att avsluta med Monster Magnets " A Space Lord" som blev en liten överraskning för mig, I en trevlig och förträfflig konsert och fin avslutning på festivalen för min del, trots att många också väntade på Linköpings grabben (Lasse Winnerbäck ) ........

RED 

 

TIGER BELL: STOCKHOLM   OLD SCHOOL PUNK / POWERPOP    6.7.2012.

Lovisa Thurfjell/vcl.gtr   Canan Rose/bas,vcl (Ex Satirnine)   Lisa Löfgren/gtr    Lotta Wennström/drm Tiger Bell har existerat sedan 2010 och fick demo singel debut 2012.  Efter lite strul där elbasen ej gick att få till spel, så fick Canan låna en bas av det band som spelat före dem nämligen ( Street Of Mars) och hon utbrister då glatt, oha en hårdrocksbas.  De kallar sin musik (Cheerleader Punk) att likna vid band som (Hives,Randy,Jet) och de sparkar igång med punkens korta låtar som passar bra här då speltiden är rätt så begränsad på denna scen i Teaterladan, så de kommer fram med låtar som " Wanna Wanna" German Boy " och det handlar om smittande och svettskapande punk som gör sig otroligt gott på Nemis scenen som i låten "Na Na Na" och Tiger Bell håller låtarna kring två minuter och det är riktigt hittiga rock explosioner.   Och det lär inte dröja länge förrän de får sitt genombrott.

RED

 

THÅSTRÖM: STOCKHOLM   INDUSTRIAL/PUNK/FOLK           5.7.2012.

Sven Joachim"Pimme" Thåström/vcl,gtr,key (Ex Ossler,Sällskapet,Peace Love & Pitbulls, Imperiet , Ebba Grön)    Pelle Ossler/gtr,vcl   Niklas Hellberg/key,org   Ulf "Rockis" Ivarsson/bas   Mikael Nilzen/key   Nikolas Janco/drm

Från första andetaget i " Kort Biografi Med Litet Testamente" märker man hur hela ensemblen är hårt taggat och peppat för kvällen. Sen rullar det liksom bara på, det manglas och hamras,scenshowen är brutalt mäktig. Thåström drunknar i rök och ljus. Effektfullt så det förslår.

Varje låt framförs med total närvaro och koncentration. Thåström har ju en så bred repertoar katalog bakom sig att han kan välja och vraka bland otaliga hits, som " Blå Himlen Blues" Vacker Död Stad " Alla Vill Till Himlen" låtar som fått en något snabbare skepnad, och den sistnämda en stenhård och kolsvart förklädnad i en för kvällen perfekt Festivaloutfit.   Thåström har gått varvet runt, täckt upp livets alla ångestdelar. Efter upproriskhet och tonårsångest, kommer besvikelserna och livsledan , och tolkar lite av Strindbergs kanaler och tankar.

Han vandrar otåligt av och an på scenen och spretar med armarna, hans uppenbarelse för tankarna till en trasig gammal fågelskrämma och det är ett hypnotiskt skådespel.   Den för kvällen industriella malande ljudbilden ger orden tyngd i låtar som " St Ana Katedral" Miss Huddinge 72" och den vackra lyriska "Axel Landquists Park" ..... Denna Thåström är med sitt band nog också vad jag tycker den bästa konsert han gjort, ett gedigert arbete i känslor och sympati......

RED

 

HANK WILLIAMS III DAMN BAND: US NASHVILLE    COUNTRY/PUNKABILLY   5.7.2012.

Hank Williams/vcl.gtr,drm,key    Andy Gibson/steel gtr    Daniel Mason/banjo   Adam Mc Owen/fiol    Shawn Mc Williams/drm   Zach Shedd/upright bas  Gary Lindsey/vcl

Hank Williams III har ett arv att förvalta. Andra skulle säkert duka under av de förväntningarna, men inte Hank 3 han lägger i över växeln och bara kör istället.  I grunden är hans musik traditionell country, men i ett tempo och en attityd som live snarare gör hans musik besläktad (Cowpunk) då med fiol och ståbas.   Tempot och frenesin från Williams och hans band är helt sanslös, och inget annat rockband på den här festivalen kan mäta sig med dem på den punkten, kanske Onsdagens Floggin Molly, således står där ett White Thrash klätt band och spelar banjo, ståbas,fiol,steelgitarr och musiken är ärkecountry men tempot är punk i galopp, Och ibland dundrar trummisen på med bastrummesmatter från Death metal samtidigt som basisten growlsjunger. country som aldrig bullrat så, Ja onekligen ett av festivalens höjdarband i kamp med storheter som (Kent,Thåström)

RED 

FLOGGING MOLLY: US LOS ANGELES  CELTIC PUNK/FOLK     4.7.2012.

Dave King/vcl,gtr (ex Fastway)   Bridget Regan/fiol,viola   Dennis Casey/gtr,vcl   Matt Hensley/ accord Nathen Maxwell/bas,vcl   Bob Schmidt/banjo,mandolin   George Schwindt/drm,perc      

Flogging Molly med sprattelmannen Dave King i centrum, är en Irländsk dunderkur med glädje som smittar av sig på hela parken,och när de är på det här humöret är det faktiskt få liveakter i världen som kan mäta sig med den energiska punkensemblen från Los Angeles, då de kommer med punk stänkare som " Revolution" en riktig friskus och covern på Bob Dylans " The Times They Are A Changing". Ja det är nog bland svängiska band akter man sett på länge, de sju medlemmarna går på högtryck och skulle nog om de fått mera tid spelat hela kvällen men andra band står på tur som GraveYard men det är en annan historia. Men ett litet urval av låtar "Float" Punch Drunk Grining Soul och " Dont Shut Em Down" No More Paddys Lament " för att ta några exempel i värmande spelning i ett för kvällen varmt Karlstad.

RED

 

DEBASER SLUSSEN: 16.5.2012.

PARADISE LOST: UK

Halifax gruppens sättning: Nick Holmes/vcl   Greg Mackintosh/gtr,vcl (Även eget band ett sidprojekt vid namn"Vallenfyre" ett album 2011   Aaron Aedy/gtr,key   Steve Edmondson/bas   Adrian Erlandsson/drm ( Även medverkande i "Vallenfyre" kom från "Cradle Of Filth" 2009)  då han ersatte den tidigare trummisen "Jeff Singer"   Milly Evans/gtr tekniker+Key ersatte tillfälligt (Greg) 2009 då hans fader var sjuk och Greg fick ställa upp hemma.   Nick är för kvällen på ett särskilt strålande humör, då PL annars har många grenar på sin dysterhet, gräver fram goth-gitarrerna i " As I die" och andra doom/synt av sin 24 åriga karriär,där PL visar utmärkta kunskaper i melankolins anatomi , då i början av 90-talet  upptäckte de gothic-metal, har också sedan tagit till sig Elektroniska vägar och kommit lite närmare Heavy metal, men personligen tycker jag att "Draconian Times" 1994 och plattorna "Paradise Lost" 2005 med den fina"Dont Belong" + album"The Enemy"  står sig bra i deras blandning bra av ett band med så brokig blandning, då också att inte släppa på den gotisk dysterheten.

Debaser spelningens höjdpunkter blev låtar som "In This we Dwell" från senaste albumet och " Symbol Of Life" Erased" och titeln" Tragic Idol" +Soul Courageous med rulland caggar som skakade om det låga taket på Debaser och också singel utsläppet " Honestly In Death" +tra låtar var 4 till antalet med topp ryck med "Say Just Words"  som höjde stämmningen i detta sista nummer för kvällen.   Lokalen är ju också lite speciell och svår att få till det perfekta ljudet, men där tycker jag att de lyckades rätt perfekt till 99 procent mycket tack vare Nicks starka röstresurser för att bära upp  de melodier som lätt kan försvinna i de kompakta täta sound som skapas i denna lilla lokal som var utsåld till sista metern och denna deras 8:e ordningen för mig kom att framstå som en av deras mera power liknande.

Till slut "Tragic Idol" i stort känns både som en bakåttitt til PLs 90-tal och som en blick framåt, då soundet är Paradise lost  samtidigt som det har en aura av fräschör utan för den skull glömma de senaset alstren.   **********

 RED  

 

HORNSTULL STRAND: 18.5.2011.

PERE UBU: US

Det legendariska bandet från Cleveland Ohio vars musik är lika delar kakofonisk modern blues och påträngande men upplyftande orgiemusik gör nedslag i Stockholm. Frontfiguren ( David Thomas) har sedan debuten " The Modern Dance" för snart trettio år sedan lett sitt Pere Ubu genom samplingar, ljudexperiment,brutalblues,och landskapstechno, som en sorts Svenska Akademien i Amerkansk punkversion har Pere Ubu en hela havet stormar-inställning till medlemmar.  Många av de tidigare musikerna har nu gått vidare för att i ( Dead Boys eller They Might Be Giants) eller något annat fantastiskt intellektuellet men ändå respektlöst skramligt band, och precis som Akademien har bandet nu också en kvinnlig medlem ( Michele Temple/bas).

Gnissel och glaskrossarfesten " Sentimental Journey" är egentligen Doris Days "Que Sera Sera" men svårt att höra och Pere Ubu åker runt och gör vad fansen knappt vågat drömma om: Spelar debutalbumet " The Modern Dance" från 1978 i sin helhet, med singlarna före som uppvärmning och bitar av uppföljaren " Dub House" som extranummer och termen avant-garage är välfunnen och musiken är tidlös, intensivt kantig post-punk med inslag av garagerock och punk, ja sanerligen mycket ljud av alla slag, en speciell konsert  av ett band som trots avsaknad av hits ändå lever.

RED      

 

 

DEBASER SLUSSEN:  8.3.2011.

WIRE: UK

Är ett Engelskt rock band bildat i London 1976 av nuvarande medlemmar  " Colin Newman/vcl,gtr " Graham Lewis/bas,vcl " Robert  Grey(Robert Gotobed) / drm och den avhoppade " Bruce Gilbert/ gtr slutade 2008 och lämnade de övriga som en trio med turne extra medlem " Matt Simms/gtr".........

Wire grundades under de mest hektiska punkåren,men medlemmarnas konstskolebakgrund gjorde att de inte fann sig tillrätta i rörelsen. Första skivan var tidstypisk,men väldigt snart övergick de till experiment med både ljud och form och öppnade följaktligen dörren till det som senare skulle komma att beskrivas som post punk, en monoton musik med rytmiska figurer,sparsam sång och atmosfäriska ljudmattor. Även om dagens WIRE består av samma tre originalmedlemmar (samt en turnegitarrist) har gruppen gått igenom många faser under sina trettiofem år tillsammans. de har splittrats och återuppstått och jobbat sig igenom flera inriktningar. Konserten spänner också mellan yxig treackordspunk,framåt syftande konstrock och stunsig indie.

WIRES  musik är  överraskande fyllig och varm,och även om det inte finns några melodier att tala om är låtarna harmoniskt intressanta. Det är uppenbart att många av de band som blev viktiga under 80-och 90 talet- The Cure, My Bloody Valentina,R.E.M. med flera-inte skulle låtit som de gjot utan Wire. Det visade de i låtar som ( Chairs Missing , Outdoor Miner,The First Letter )

RED  

 

DEBASER MEDIS: 6.1.2011.

KHOMA: SE

Khoma är ett band från Umeå. Kärntruppen består av ( Jan Jämte / sång ,Johannes Persson /gitarr ,och Fredrik Kihlberg / gitarr,sång,piano ), men man kan säga att bandet har 15 medlemmar allt som allt. De andra medlemmarna är till största delen en blandning av musiker från tre andra band från Umeå - Cult Of Luna , Deportees och The Perishers .

Bandet sveper igång och det finns ingen tvekan om att det kommer att bli en väldigt bra kväll, och Khomas lugnare stycken glöms dock inte bort under kvällen, de är ofta vackert spröda,men ändå ligger det en hotfull ton över det hela,och det går att ana att nästa utbrott aldrig är långt borta. Denna balansgång mellan det lugna och överväldigande tunga blir extra tydligt i " Like Coming Home" som är en av de bästa låtarna tillsammans med " Army Of One" från den senaste CD:n  2010 där de närmar sig (Cult Of Lunas)  sound,men Khoma är ändå så pass egna att det inte  blir störande då de fortsätter med " Stop Making Speeches" fullkomligt exploderar de och kör med starka riff och kraftfull ljudmatta med sångaren Jan Jämte vridande sig i konvulsioner. 

Khoma bjöd på en känslostorm som pendlade mellan lätt bris och full orkanstyrka  med fortsatt styrka av Hardcore från mörkret med " From The Hands Of The Sinner"  och bandet har nog denna kväll besegrat publiken  med starka låtar från senaste albummet " A Final Storm" men det som avslutar kvällen blir " Hyenas" från deras andra album "The Second Wave " 2006 och det blir en fin avslutning av Umeå bandet som får ****

RED   

 

SONISPHERE FESTIVAL STOCKHOLM 2010:

STORA SKUGGAN : 7.8.2010. 

ANTHRAX: US

Tungt set av thrash-legenderna tillbaka med Joey Belladonna efter år av strul,nya sångare,gamla sångare,inställda spelningar och outgivna skivor,står till slut Anthrax på en scen i Stockholm. De är taggade och otroligt tajta. Öppningen är en väldigt stark " Caught in a mosh"  Charlies dubbelkaggar smattrar som maskingevär,Scott och Rob riffar medan Joeys röst är förvånande intakt. Dom slänger sen snabbt in (Joe Jackson) covern "Got  the time" och allting känns precis som det ska. Det är ett kort men intensivt set och mitt i "Indians" skiftar de till Dio-sättningen av Black Sabbath och hyllr den avlidne sångaren med en lysande version av " Heaven & Hell" innan en blytung Indians avslutas. Sedan avslutar de med " I am the law " en Judge Dredd hyllning  allt i en trevlig spelning som visar glädje och hopp inför framtiden.

RED

ALICE COOPER: US

Stark Show i Hällregnet:

Det är svårt att misslyckas med en öppning som " Schools out,No more Mr Nice guy,Eighteen" .Alice har publiken med sig med en gång och det är ett bra band han har med sig denna gång.Rockskolan må ha ringt ut för länge sedan men Alice Coopers patenterade blandning av det burleska och lågbudgetskräckis har inte bara inspirerat chockrockaren Marilyn Manson utan piggar också upp en endagsfestival som Sonisphere.Han silar "Ballad of Dwight Fry" guld från 70-talet, ger allmänna favoriter "Poison" från 80-talet någon 90-talare och några torrt mörka 00-talsalster,en del är fantastiskt,mycket är bara pågående. men ikväll verkade också Alice ha roligt  med skoj och spex medan regnet faller vilt,i riktning från yttre rymden,får han det leriga lidandet att lindras en aning.

RED    

 

HAMMERFALL: SE

Hammerfall grundades av gitarristen Oscar Dronjak 1993 i en tid då många trodde att heavy metal var en musikstil som hade gjort sitt. Det skulle snart visa sig att de som tvekade hade fel. Sångaren Joacim Cans anslöt sig till gruppen strax innan de albumdebuterade 1997 med " Glory to the Brave"-det internationella genombrottet kom med tredje albummet "Renegade"och sedan dess har bandet levererat metallåtar av världsklass.  som de också visade på Sonisphere med " Hearts on fire,Blood bound och Any Means Necessary"  och Göteborgarna är alltid älskvärda för sin envishet och det kan bli magnifik metalfest av det,som kulissfattig konsert,utan pyro och extravagans så blir det mindre spännande och befriande-och behöver lite mera nyanser.

RED  

 

SLAYER: US

Sågs från långt håll under en paus i det täta spelandet och verkade pålitliga,men inte särskilt taggade,som de annars kan vara av dynamiskt spruddlande från Tom Araya och hans mannar  och kanske vädergudarna hade ett finger med i det spelet.

RED 

 

IGGY & THE STOOGES: US

Somliga artister blir helt bedövade av att uppträda i forsande regn. Somliga är verkligen inte Iggy Pop, 63. Vi är The Stooges vrålar primalpunkaren från festivalens mindre scen,om nu någon skulle ta miste på att den senige sångaren verkligen är garagerock ikonen från Michigan och hans återförenade kompband.Första låten " Raw Power" drar igång med Iggy spottan de på sig själv och slungat mickstativet och skällt ut teknikerna för att gitarrljudet är för lågt efter " Search and Destroy"och bjudit upp fansen på scen inför "Shake Appeal" .Utan att ens reflektera över vattenöver-fallet har 63-åringen klivit ned från scenen och kravlar nu fram och tillbaka i kravalldiket i bar överkropp. Ibland kränger han sig halvvägs ut i publikhavet.Den fullständigt ohämmnade energin går inte ens att hitta bland 15-åriga punkare.  Sedan där mitt i "I Wanna Be your dog" visar IGGY POP varför han är en av de viktigaste ikonerna inom punk,hård rock och all annan musik byggd på aggressiva och överstyrda gitarrer.  "1970" ångar på med Steve Mackay som frijazzfladdrande saxofonist med sprudlande stöd av James gitarr och Mike Watts bas gångar och Scott Asheton trummande under oroligt tittande mot den helt vidöppna himlen. Trots det och att riggning för nästa band måste ta vid,så blev det svårt att få Iggy att avstå scenen denna dag.

RED   

 

MÖTLEY CRUE: US

Mötley Crue försöker hetta upp stämmningen med pyrotekniskt brinnande höghusscenografi i fonden. Partypacket från Los Angeles får fart på "Kickstart my heart" men sleazerockarna ser mycket lugnare ut idag än deras tidigare vilda år ocg vansinnesshower av eldslukare och lite allmänt snusk var det ingen diskussion om att Los Angeles bandet levde upp till den smutsiga myten om sig självt. På Sonisphere är showen en helt annan,lugnare,rent av sansad och utan större provokationer,visst man hinner inte så mycket på ett komprimerat festivalset. I alla fall inte när man i praktiken värme upp för IRON MAIDEN. Och låtvalet-där spritfestklassiker som " Live wire,Girls girls girls,Dr feelgood, Shout at the devil "och inledande smällen "Kickstart my heart" avlöser varandra i ett rasande tempo-är det heller inget fel på,men materialet behöver den där extra energin och inramningen som bandet kan leverera om de har mer tid och lust. Räddningen i gyttjan på området är att glamkvartetten ändå verkar vara på fantastiskt bra humör och de fyra Vince Neil-Mick Mars-Tommy Lee-Nick Sixx kan man ge fullt godkänt som aftonen såg ut.

RED     

 

IRON MAIDEN: UK

Trots skyfallet hade över 47.000 fans samlats i Stora skuggan för att se festivalens stora avslutning med IRON MAIDEN. Bruce Dickinson och hans vänner på scenen bjöd bara på en av de nya låtarna från den kommande skivan,men inte heller så många gamla hits. De öppnar med låten "The wicker man" och den karismatiske frontmannen Bruce som fyllde 52 år nyligen vinner mycket på sin scen-närvaro och en humor som kan få en cirkus av det här slaget att känas intim. Iron Maiden är också kända för att varva 80-talsorgier med skivlanserande turneer men "The final frontier world tour" står lite för sig själv "Eldorado" är enda smakprovet från kommande skivan och betoningen ligger istället på 2000-talets mer progressiva material med låtar som"Dance of death" och "Brave new world" . Den här turnen har alltså inte det mest magiska Iron Maiden men den har det modigaste,band som kunnat forma en så här solid hitkatalog.och det är det inte många som har. Har man en gång lyckats göra en "The trooper" då vill man vanligtvis utnyttja det. Eller om man har gjort en "Powerslave,Aces high,Be quick or dead,Where eagles dare,Flight of icarus,Wasted years,Moonchild, eller "The clairvoyant" Iron Maiden har utnyttjat färdigt. Det är en annan grupp,en annan kreativitet,med andra visioner och uttryck,mer utdraget,tilltaget,progressivt och mångbottnat,det är länge sedan Iron Maiden valde enkla vägar. Den sextett som ler på scenen nu,den känns mer besläktad med det hånade BLAZE BAYLEY-släppet "The X factor" än med något från deras 80-tal. Och för fansen, de sanna verkar det hela bara rimligt. "Blood Brothers" tillägnas inte bara den nylige bortgångne (Ronnie James Dio) som skulle spelat på Sonisphere med sitt band HEAVEN & HELL ,utan också alla förstagångsbesökare,dagens Iron Maiden är ett band för alla generationer,närmare folklig arena rock än glansdagarnas heavy metal,ändå ej förutsägbart.  Men mot slutet kommer några klassiker som " Fear Of The Dark,The number of the beast,Iron Maiden,Hallowed be thy name, och Running free" som avslutar med att  åska och regn gör sitt bästa för att fullständigt dränka festivalen totalt,efter att faktiskt konserten med MAIDEN gick utan alltför mycket regn,som trots allt får man säga att det var en fantastisk dag.

RED

Misade tyvär spelningarna med "Imperial State Electric" Nicke Anderssons band och "Warrior Soul" med Kory Clarke men det var tätt mellan banden och tiden räckte ej till -synd.

RED      

  

 

BLAZE BAYLEY: UK   SUPPORT: STEEL ATTACK: SE(SALA)

HARRY B JAMES  9.5.2010.

Bandet: Blaze Bayley/vcl (Ex Iron Maiden,Wolfsbane)   Nick Bermudez/gtr ( Ex Underthreath)   Jay Walsh/gtr ( Ex Fourwaykill)   David Bermudez/bas ( Underthreath)   Lawrence Paterson/drm ( Ex Chimara) .

Warmachine som Blaze Bayley(band) åkte sitt löfte & Terror World Tour redan i början av februari och som tur gjorde ett starkt intryck med att öppna upp med "Sorrow" från senaste albumet "Promise & terror" saker i en takt som inte låter dig vila för en sekund,detta ständiga kretslopp av turnerande,repetitioner och inspelning ger utdelning liksom resten av bandet är snävare och varje medlem arbetar perfekt ihop som kuggar och redskap med en väloljad mekanisk goliath igenom en uppsättning av metal hymner i " Voices from The Past " City Of Bones"Faceless" kom i snabb följd innan den Maiden inspirerade "1633" och är klart de låtar från det nya albummet som passar in perfekt.

Blaze fortsätter att försöka få upp tempot med alla händer i luften till en bakgrund av Larrys pummeling trummor och dånande basgångar av Dave och fragmenterande gitarr riff varvat med solo prestationer av herrarna Jay och Nick som de verkar brinna för i alla högsta grad,vid denna punkt,nämner Blaze hans metal arv,vilket ger en välförtjänt nick av honom till sina tidigare bandmed -lemmar i Wolfsbane och innan säga hur stolt han är över sin tid med Iron Maiden som byggt på hans prestationer från ikväll.

Bandet startade sedan upp med den rasande starka " The Man Who Would Not Die" tillsammans med singel utsläppet från 2006 "Robot" avrundar med " Kill & Destroy"  och sammantaget en fantastisk föreställning full av energi och roligt för bandet och supportrarna,efter att ha prisat hans tidigare band,spelade de två Maiden låtar men ingenting från Tamworths stolthet Wolfsbane,men ändå en bra levererad konsert av (Blaze Bayley Band) . 

RED 

 

DUCKS DELUXE:UK

AKKURAT  STOCKHOLM  28.3.2010.

Dagens Ducks Deluxe:

Sean Tyla/gtr,vcl   ( ex Tyla Gang-Help Yourself )

Martin Belmont/gtr   ( ex Brinsley Schwarz-Graham Parker & Rumours-Carlene Carters cc Riders-Nick Lowes Cowboy Outfit )

Kevin Foster/bas,vcl   ( ex Hank Wangford & The Last Cowboys / Pistoleros)

Jim Russell/drm   ( ex Stretch-Wild Angels-The Inmates)

Legendariska Ducks Deluxe är bandet som var med och startade 70-talets Pubrockscen i London,genom att skala av musiken till det absolut nödvändiga,var det med att definiera en Brittisk epok,med en högre växel och mer fartfyllda än sina kollegor,blev bandet snabbt en publik favorit på pubarna.

De tidigare medlemmarna:

Nick Garvey/gtr,bas,vcl   Ken Whaley/bas,vcl   Tim Roper/drm   Andy Mc Masters/key,vcl   Micky Groome/bas vcl   Billy Rankin/drm   Brinsley Schwarz/gtr,vcl ........

SIDE TRACKS & SMOKERS TOUR 2010:

Så åter en live spelning med gruppen som jag missade förra året,och det var med förväntan och spänning vad de skulle komma att roa oss med,mellan den inledande "Fireball" och den avslutande "Its All Over Now" hann gruppen med bla "Coast To Coast" deras första singel 1973 "Nervous Breakdown"Dont Mind Rockin Tonight"Something Going On" och den bångstyriga "Styrofoam" som är ett nummer av (Seans) tidigare projekt (TYLA GANG) 1977.

Den första delen av spelningen präglas av lite Southern rock country influerad blues i låtar som "West Texas Trucking Board" " Diesel Heart" Red Dust Highway" Tremolo Bay" och egentligen är det väl bara "Dig It Deep" kvällens 2:a låt som skulle platsat på Ducks Deluxe självbetitlade klassiska första Lp, det kan tyckas vara lite,men det är inte vilken låt som helst, i ett suveränt suggestivt tempo en sång som ger samma känsla som tidigare "Daddy Put The Bomp" och " Amsterdam Dog" och med (Martin Belmonts) sparsamt stilfulla solo har inte en ton för mycket och visar varför Ducks Deluxe inte bara är (Sean Tyla) , trots att han fortfarande är en mäktig låtskrivare som även begåvats med en av Rockvärldens snyggaste röster.

Spelningen fick en smak av två sidor där den första halvan gick på det nya materialet med sound av country/blues och den andra mera Brittisk med original låtar av deras tidigare karriär,där jag kom att fastna för "Long john" en känslosamt nummer med skiftande atmosfär av lågmäld blues som sedan mynnade ut med uptempo och fina solo prestationer av alla medlemmarna som visade ett samstämt utförande präglat av många års spelning tillsammans.

Sean Tyla som skrivit samtliga låtar utom Dylans "Absolutely Sweet Marie" under gruppens 35 åriga arbete där Tyla,Belmont och de två nya medlemmarna (JIM RUSSELL/drm) och (KEVIN FOSTER bas) fick oss att minnas varför vi en gång tog bandet till våra hjärtan ,utan större åthävor och på ett mycket Engelskt sätt gjorde Ducks Deluxe det de var där för att göra:underhålla publik.

Slut summering blir en tät och mycket samspelt gäng där de fyra kände väl till varandras humor och nycker för att göra en utmärkt spelning och ett tack också till Akkurat för den som vanligt trevliga stämmningen och de hårt rockande tjejerna (Inger och Britt) som höll tempot högt stående i bänkarna så tavlorna gungade.

Skivtips: SEAN TYLA-DONT MIND ROCKIN TONIGHT

THE DUCKS DELUXE YEARS 1973-75

RED 

 

 

THE BOPPERS:SE

AKKURAT STOCKHOLM  13.12.2009.

The Boppers har, i olika uppsättningar hunnit averka dryga trettio år och lyckats sälja nästan två miljoner skivor fördelat på 17 släppta album.

Vad man ska säga om det? man kan ju börja med att berätta att det låter väldigt mycket som The Boppers , doo-wopandet är intakt,trots att original sångaren "Peter Jezewksi" inte är med den här gången,men "Mats Lagerwall" sköter sången bra,tillsammans med "Ingmar Wallen" med sina olika röstlägen som i "A Little Bit Of Soap" och "Mary Jane" är svängig  Doo-Wop,annars började konserte-randet med en knippe jullåtar utan störr mening dock undantaget "Run Rudolph Run" Chucken cover som följdes upp med soul dängaren "Slip Away" som svängde skönt efter skåpmaten av julsånger.

Den andra delen av konserten efter halvtids pausen blir också den bättre delen och Basisten "Sunjo Benigh" showar och gör publikfriande utsvävningar och låtmaterialet öser på med " I cant help my-self"  och andra celibriteter för att avsluta med accapella stuket "Goodnight Sweetheart" som extra nummer och vad jag kunde se så var publiken denna afton rätt så nöjda med vad som The Boppers hade att bjuda på denna gång.

Bandet: Mats Lagerwall/gtr,vcl    Ingmar Wallen/vcl,gtr,hrm   Kenneth Björnlundh/drm   Mats"Gaffa" Karlsson/Key   Surjo Benigh/Bas,vcl    Patrik Lundström/rythm gtr

RED     

 

PARADISE LOST:UK +

SUPPORT: SAMAEL(CH) + GHOST BRIGADE:(FI)

DEBASER MEDIS  25.11.2009.

Lyckligtvis kunde PARADISE LOST genomföra spelningen på Debaser Medis efter att ha tvingats ställa in sex spelningar i Östeuropa,Schweiz och Tyskland.Orsaken är att leadgitarristen GREG MACKINTOSH rest hem av familjeskäl och tillfälligt ersatts av MILLY EVANS,till vardags i sitt band TERRORVISION.

SAMAEL från Schweiz var förband och körde industrial metal med material från bl a senaste plattan "Above" .Det var rätt kul att se dessa kämpar från alp-nationen,även om det hade varit skönt att slippa trummaskinen. Det var som bäst när keyboardisten och percussion-mannen Xy dundrade på det manuella trumsetet. Dessvärre missade vi finska GHOST BRIGADE som inledde denn minnesvärda afton.

PARADISE LOST har firat 20 år som grupp och har i princip samma medlemmar sedan begynnelsen.Det är på trummorna man bytt ansvarig ett antal gånger av någon outgrundlig anledning. Idag är det ADRIAN ERLANDSSON  (tid Bl a CRADLE OF FILTH) som sköter stockarna.  Efter en något trevande inledning tog den en timma långa spelningen fart och ganska snart var den entusiastiska publiken med på noterna. MILLY EVANS skötte sig mycket bra med tanke på hans stand in-roll.STEVE EDMONTONS bas dunkade på som den brukar och NICK HOLMES sjöng kraft-fullt och underhöll i lagom doser med lite publikfriande snack mellan låtarna.Gitarristen AARON AEDY är ett kapitel för sig.Det är han som i hög grad står för PARADISE LOSTS egensinninga sound med ett tungt, gungigt lir, att det sedan ser ut som gode Aarons huvud håller på att  lossna när han maler på som värst är ett ytterliggare signifikativt inslag hos detta band.

Låtar vi fick höra var bl a; PITY THE SADNESS,ONE SECOND,AS I DIE,THE ENEMY och färska låtar från nya skivan som tex FRAILITY, ett kul inslag var ENCHANTMENT/SAY JUST A WORDS från den utmärkta plattan DRACONIAN TIMES(1995)

Låtlistan visar på en dragning åt Paradise Lost som de lät under nittiotalets första hälft. Senaste skivan "FAITH DIVIDES US-DEATH UNITES US" avslöjar också att riktningen i dag går mott rötterna i bandets karriär. Naturligtvis behöver inte det vara negativt,själv tycker jag at "FAITH DIVIFES US-DEATH UNITE US" är ett starkare och mer intressant album än föregångaren "IN REQUIEM"(2007) Efter några trevande turer åt olika musikaliska riktningar under det senaste decenniet tycker jag att återgången till det traditionella och mystiska i Goth-rockens environger känns uppfriskande.

OXUDDE MEDIA  KARLSTAD

TOMMY  

 

THE DEAD WEATHER:US

KÄGELBANAN SÖDRA TEATERN MOSEBACKE:

THE DEAD WEATHER är den svartklädda drömmen om bluesrock,JACK WHITE från WHITE STRIPES älskar att få dundra ur sig HOWLIN WOLF - primal gitarr blues behängd med LED ZEPPELIN -tyngd och THE DOORS mörker.

Whites utgångsposition i det här nybildade Nashville-bandet är bakom trummorna,i ett blått moln av bakifrånbelyst rök, ALISON MOSSHART från THE KILLS är den minst lika blyblues sugna sångerskan,som direkt tar kommandot med sina tobakshesa textrader om livets mest primala beståndsdelar,men ibland kan inte White hålla sig och slår på en trummaskin för att kunna vara med och riffa och mässa som en galen predikant i samma mikrofon som Mosshart.

Kvartetten älskar sin bluesrockhistoria,de tolkar WILLIE DIXON,THEM och DYLAN och jammar ur sig gitarr-och orgelgnissliga låtar som får det hela lokalen att vibrera skönt under några låtar som "WILL THERE BE ENOUGH WATER ?"60 FEET TALL"och"TREAT ME LIKE YOUR MOTHER" som håller riktigt hög klass,synd att inte hela reportoaren håller samma klass,men ändå godkänt då de dubblerar instrument mellan sig som basisten JACK LAWRENCE också på trummor då WHITE spelar gitarr och DEAN FERTITA,gitarristen spelar orgel,saknades gitarrist som kunde lägga ljudmattor till de tuffa låtarna.

RED     

 

STORSJÖYRAN FESTIVAL 2009: 30/7-02/8:

METRONOMY:UK

Dessa Engelsmän fick avsluta mitt Storsjöyran besök för denna gång,musikerna i Metronomy spelar med lampor på bröstet,lampor som blinkar i takt till den kantiga och egensinninga musiken.

Discotrummor,slappbas,falsettkörer,blipblopsyntar,saxofonslingot,knixiga gitarriff och en och annan poprefräng ja de blandar vilt och blev mest till en konstruerad gröt och efter tre låtar fick man ge upp,en besvikelse blev det,inte den förhoppning man hade efter att läst om dem som ersättare för den Kanadensiska gruppen "Crystal Castles" en dålig ersättare som ej nådde fram till hjärtat.

RED 

 

MEW:DK

Danska popparna Mew spelar bra musik,mycket bra musik i mitt tycke,på Badhusparkens scen så träffar det pampiga ljudet och den gälla sången precis rätt.

Tyvärr är Jonas Bjerre och hans kollegor på scen stela som tennsoldater,men det förtar inte musiken som är jävligt bra live med stora passioner och långa 10-15 minuters stycken som gör att man kan drömma sig bort,och det känns som att Östersundarna inte har planerat att se Mew,men sent omsider fängslats av den storslagna popen,och det gäller även mig,som innan denna spelning inte hört så mycket av deras reportear men nu kom att bli ett av festivalens bästa band,då också med ett gigantiskt filmspel på duk bakom sig på scenen där häftiga stundtals smått psykotiska filmklipp rullar fram mycket kraftfullt och pampigt.

RED  

 

OPETH:SE

Det finns en skara metalfans som inte alls kan med Stockholmarna Opeth,dessa brukar anse att bandet spelar en märklig form av Pretto-metal och i samma andetag brukar ord som elitism,snobberi och svårtillgänglighet nämnas,men det finns också en ännu större skara fans som verkligen älskar Opeth just för att bandet fullt och fast spelar sin egen mycket speciella form av progressiva dödsmetal och verkligen vågar träda över gränserna,något som en del andra metalband är rädda att göra.

De mjukt progressiva,rent sjungna passagerna når ut mest,det är de som visar vad de flesta redan verkar veta-deras spelning var en sen sådan vid 01:30 och slutade alldeles för snart  då de efter c:a 1 timme aviserade att nu kommer den sista låten för kvällen,men denna timme de hade fick vi njuta av deras kvalitet trots allt och kan vara nöjda.

RED

CORRODED:SE

Kompetent och hårt av Corroded,metalgossarna från Ånge är inte den bokning som lyser starkast,kanske,men det är kompetent och hårt,sjukt hårt,och det märks att det är precis så publiken runt G.A.F.F.A.-scenen,som är överraskande stor vill ha det,men det som Corroded lyckas med är att leverera någonting som har säkerhetsbältet på,men som samtidigt tillåts ta utrymme och när det behövs och är i sin ordning manglar allt i sin väg.

Frågan?är om de kan matcha kampen mot det andra Ångebandet Takida,något tveksamt då låtmaterialet ej är lika starkt,men ändå annorlunda,det återstår att se längre fram,dock ej att kräva.

RED 

 

 

WOODEN SHJIPS:US + GÖSTA BERLINGS SAGA:SE

HORNSTULL ETABL: 2.6.2009.

Kvällens förband Gösta Berlings Saga är snudd på lika förtrollande som Selma Lagerlöfs romaner och står med fötterna djupt rotade i den Svenska proggmyllan,sedan löser de upp evighetsrocken med  nordiskt svårmod,folkfärgade melodier och fusionkänsla på snyggaste möjliga vis.

Kaliforniska kollegerna Wooden Shjips är långt mindre sofistikerade men svarvar fram ett minst lika magiskt sound av  hypnotiskt skimrande dronerock och stålullsluggad krautblues,namnet må anspela på en folkrocklåt av Crosby.Stills&Nash men San Francisco tycks vara mer inspirerad av lågintensivt manglande spacerockare som Spaceman 3.

Den långskäggige sångaren och gitarristen Ripley Johnson låter som en korsning mellan Jim Morrison och svalt  sjungande Alan Vega,på scenen ekar musiken samtidigt mindre av Doors melodier än av ett garage brusigt Suicide.

Gitarrcykloner skaver mot hackande tangenter i "Aquarian Time" och psykedeliskt fuzziga spiraler minglar med New York Punkdunk och manisk groove och på knappt en timme lyckas Wooden Shjips imponera rätt klart i väntan på större scener och uppgifter.

RED

 

NEW MODEL ARMY:BRADFORD (UK)

DEBASER SLUSSEN: 28.9.2008.

Godkänd arme helt okej konsert där gamla favoriterna varvas med rätt mycket från senaste albummet,under andra halvan av åttiotalet var New Model Army en högst inspirerande men också udda fågel på den brittiska scenen.

Bandets lika melodiska som rått militanta musik och härföraren Justin Sullivans dagspolitiska och samtidigt litterärt och historiskt bevandrade texter drevs fram av tungt postpunkiga rytmer.

Två decenier senare fortsätter Sullivan  envetet sin bana,skriver i stort sett likadana bra låtar,tyvärr numera omgiven av rätt bleka medmusiker,vilket, blir uppenbart live,då klassiker som "No Rest" Vagabonds" och "Purity" dränks i ett gitarrlarm från en gitarrist som helst vill spela solon,och det tillsammans med mossiga keyboardmattor får det att mer skrälla än ge fina sound.

De gamla favoriterna varvas med rätt mycket från "High" det senaste alstret inte alls dåliga låtar och som lyfter konserten mycket tillsammans med den 52 årige sångarens charm,och som helhet får spelningen,tillsammans med den fina stämmningen godkänt.

RED